Äntligen har jag varit i mitt älskade torp.

Mitt i ingenstans, mitt i skogen.

Fredag kväll till söndag. Lite lagom start på säsongen, lite för kallt för trädgårdssysslor, lite för lite gräs att klippa. I stället fanns det tid för loppistur med mor, som inte långt bort bor.

Och för skogspromenad.
Och tänka sig, flera skogsboende väsen kom i min väg.


Jag hade turen att möta den jämtländska älgen, vilken är väldigt sällsynt i Östgöta-skogarna.


Det var också härligt att se att Silvermesarna kommit tillbaka och att de redan häckar i tallen!.


Dvärgrådjuren hade tagit skydd under snödroppen, men varför?


Aha, när även jag insåg vad som lurade på oss lade jag benen på ryggen, kastade mig in i bilen och åkte på en lugnande loppis tur.

Lugnande och lugnande, det är nog få av oss loppoholics, som ser det som ett rent nöje att gå på loppis.
När alla butiker/arrangörer har den fula ovanan att öppna samma tid, så sitter man som fyndjagare i bilen och har ångest över felprioriteringar.
"Om jag bara åkt till det där andra stället först så kanske jag hade hittat just den där prylen superbilligt"
Ja, ungefär så går tankegångarna.

På väg hem till mor, som skulle åka med till Erikshjälpen i Skärblacka, tog vi oss i alla fall tid till att stanna till på två loppisar i Åby. Inga fynd där och klockan tickade på.
Ett par kvarter från mor ringer jag henne.
Jag: Vi är där om ett par minuter, på med skor och jacka!
Mor: Vill ni ha kaffe?
Jag: NEJ!!!!

Till "Blacka" kom vi runt 12.
Två hela timmar efter öppning och en timme för shopping då de stänger klockan 13.
Tack och lov klev mitt något sundare jag in och jag tänkte:
Äh strunt samma om jag går lottlös ur detta, jag är ju på trevlig tur med sambo och mor.
Inga sura miner här inte!

MEN kan ni tänka er vilken turgumma jag är. Kunderna som varit där vid öppning hade varit så korkade att de lämnade kvar en massa bra saker till mig. Kanske inte de exklusivaste fynden, men nog så användbara.
Ett krocketspel till torpet, en plastmatta att lägga på nya golvet hemma i stan och en riktigt snygg Elva-brödrost till exempel.



Efter Erikshjälpen hade vi planerat att fika på ett café i samma by(håla).
Men det visade sig att de stängde kl 13. Vafalls???? På en lördag????
Därav tillägget (håla) ovan.
Då de erbjuder en fikabuffé för 79 kr var ju besvikelsen ett faktum. Jag hade tom hoppat över frukost för att få plats med både smörgås, tårta, bullar och småkakor.
Men de hade ett trevligt bemötande och vi fick bra rabatt på en tårta att ta med hem. Och tack vare denna konstiga rutin att stänga innan folk knappt vaknat, så hittade jag Sverres!


Sverre har den goda smaken att ha öppet till klockan 14. Han hade dessutom den goda smaken att ha 20% rea på allt. Ett härligt ställe med mer högt än lågt.
Smäckfullt med kvalité och design men även pryttlar för en fattiglapp som jag.
Golvvas, Agneta, Spisa ribb och Pärlan på bilden ovan, är inköpta hos Sverre.
Nedan följer bilder på saker som tyvärr inte fick följa med hem.


Fina Snövit och hennes grabbar!


Muranokristall (?)  och fina keramiktavlor!


En tavla som mor och jag stred om, en strid hon gick vinnande ur. Med tanke på att det ej ryms några fler alster på mina väggar så var det nog tur. Hade varit svårt att välja bort någon av de andra. :-)


Fina valpar bredvid ful snubbe!


Sist men inte minst, en Stålhane-vas som med rabatten skulle kostat 880kr.
Damned att jag inte har någon kredit på mitt bankkort, för det hade jag gladeligen betalat för en sådan skönhet!
Även utan Stålhane-vas gjorde besöket hos Sverre min dag så dit åker jag igen.
Och till torpet, trots att jag nu skådat trollets fula anlete.

Hoppas ni haft lika fin helg som jag! :-)

Inspirerad av "tanterna" (sorry Karin och Sussi) som hänger i Retro-inspirationsgruppen på Facebook, gav jag mig idag i kast med något som jag möjligtvis prövade när jag flyttade hemifrån, för en så där 29 år sen.

Jag bestämde mig för att baka småkakor.
Jag menar, hur svårt kan det vara?

Kakbak är en tant-företeelse.
Och ja, jag är tant vilken sekund som helst. Ett tecken på det är t ex, att man inte kan gå på krogen flera kvällar i rad. Och det kan jag med bestämdhet icke, så nu är det istället kakbak som gäller.
Glad i hågen googlade jag fram ett recept.
Kaffesnittar, det låter som något en kaffeälskare skulle älska, så dessa fick det bli idag på premiärbaket.


Som sockerbagaren som bor i staden äntrar jag köket för att baka baka liten kaka.
När jag lokaliserat byttor och ingredienser, springer jag mellan kök och vardagsrum där den bärbara(?) datorn står, för att kolla in receptet.
Då det är si och så med minnet på tanten blir det många vändor, och att flytta med mig datorn är jag alldeles för lat för.

175 gram smör och 1 1/2 dl socker, tänderna skallrar så att magen dallrar av förskräckelse.
Och så några nyttiga mandlar på det.
Sa jag någonting om lat? Enligt receptet ska man blanda ovan ingredienser i en matberedare.
Den står så långt in i skåpet att jag valde stavmixern. Gör inte det.
Mandlar flög och smöret samlades på staven som en fettklubba.

När allt väl var ihopgrejsat så skulle det till att rullas längder på ett bakplåtspapper. Sedan plattas ut. Bakplåtspapper? Platta ut, men hur mycket?


Och vem tar hand om det här? Det nämndes varken av "tanterna" eller receptförfattaren!
Hallå barn, vill ni ha varsin kaka som mor bakat?


En rolig del av bakningen, eller jag kanske ska säga DEN roliga delen av bakningen är ju att man får tillfälle att nyttja en av alla burkar man har samlat på sig.


15 minuter senare.... Hm, jag är tveksam. Anrika Vetekatten hade nog ratat dem.


Tack och lov smakar det mesta gott på fint porslin, och om den efterlängtade kaffesmaken uteblir i kakan så kan man ju alltid sänka ner den i Melitta wannabe´n.

Vad har jag dragit för lärdom av detta då? Jo, man ska hålla sig till det man vet att man kan, men man ska inte vara rädd för att pröva något nytt. Drömmar nästa vecka kanske? ;-)

Vårstädningen fortgår och om känner jag mig rätt så är jag klar lagom till jul.

När jag häromveckan skaffade mig en ny jordglob blev jag ju nödgad att möblera om på serveringsvagnen (läs här). Jag är fortfarande mycket nöjd med resultatet, även om stickkontakten inte är bytt och jordglobens funktionalitet ej testad. Det blir väl kanske gjort lagom till nästa vårstädning.
Vid den möbleringen hade jag helt plötsligt ingen plats att ställa mina plastkalendrar.
Den platsen är turligt nog funnen nu och detta i och med ytterligare ett tavelköp jag inte kunde motstå.


Den nya tavlan är skapad av en italiensk tatueringsartist som går under namnet Capex. Jag har ingen aning om han är känd men det kvittar då det stod mitt namn på den. Den är förvisso dedikerad till någon annan, men nu är den i alla fall min!


Jag tycker att den snackar ihop sig bra med både kalendrar och trätorn från Leko och Brio.

När jag ändå är inne på plastkalendrar så passar jag på att visa upp en annan knäpp sak jag impulsköpt i en facebookgrupp.


Denna kalender är 45x45 cm och har x-antal plastpluppar man flyttar för att byta datum.
Den är märkt Felix Böttcher, vilket tycks vara ett tyskt företag som tillverkar något som har med tryckpressar att göra. Gissningsvis har den hängt på något kontor i Köln och hur den hamnat i Svedala kan man ju undra. :-)
Nu står den på teakbordet i hallen tillsammans med en tysk kompis, en klocka från fotbolls VM 1974.
Dessvärre är plasten så skör, att jag inte lyckats klura ut hur jag ska kunna hänga den på väggen, för där skulle den göra sig bättre.

Och nej, jag är inte ett dugg närmre en finsmakad inredning än igår, så det kanske är lika bra att ge upp.
Vad som dock har slagit mig är dock att grundfärger verkar vara min pryl.
Grundfärger och konstiga plastföremål.

Vårens ankomst är hård.

Varenda dammkorn synliggörs av solens skoningslösa strålar.
Jag ber:
Hallå, jag har ju längtat efter dig, var lite bussig nu.
Hon lyssnar och går i moln.

Men som att det hjälper?
Hon har ju medvetandegjort problemet, den efterlängtade bitchen.
Jag ser att krukväxterna växt ur sina krukor, att de vill ha näring och kärlek. Jag vet att marmorskivorna får bättre glans om jag bara tar fram den där trasan som ej varit blötlagd på ett halvår.
Jag vet att färgerna på TV´n blir klarare.
Det är helt enkelt bara att bita i det sura äpplet!

Med dammtorkning kommer den ofrånkomliga ommöblering av pryttlar.
Bakom en gardin hittar jag nämligen en ensam gammal gips-madame.
Och det är ju lite trist att hon sitter där helt solo och surar.


Som plåster på såren har hon nu fått en hedersplats på snyggaste sideboardet från Troeds.
Enligt uppgift från Troeds själva heter det Trio och är designat av Nils Jonsson.
Mitt hittade jag i en container för ca 20 år sen, och det gör ju inget att likadana säljs på Bukowski för fler slantar än så.

Förresten, jag vet inte hur ni gör, men jag färgmatchar alltid mina TV-program med inredningen! Lite slitsamt, och det gäller att ha några tavlor på lager att byta med, men det är det värt.


Back to the old lady:
Från att vara en ensam dammig gips-madame, blev hon nu en tjusig katt-madame.
Problemet är att jag vill begränsa hennes nyfunna intresse och ömhetstörst, så jag måste välja vilka hon ska ha nöjet att gosa med. Om hon ska ha ruggiga bondkatter eller....


... renrasiga engelska.
Mitt val föll slutligen på blandraserna från Laurids Lönborg, designade av Gunnar Flörning.
Då jag själv är en rugg-uggla anser jag inte att gips-madamen ska sitta där och känna sig lite finare, lite bättre, än den som faktiskt betalar hyran.

Ha en vårligt fin dag, och damma inte ihjäl er!

Idag blir det helt uppåt väggarna i bloggen.

Dåligt med fynd på fyndstället, men det finns ju annat att roa sig med på en loppis än att shoppa.
Saker att fundera över.

Vem var t ex personen som gillade döda djur och vem var han som tecknade kissande barn?


En död kanin pryder ju sin plats, men inte min plats.


Liksom, vackra (?) barn.......


En kissande gosse, kunde jag nästan nästan inte motstå, då den är så dum att den blir bra.
"Drick aldrig vatten!!!"


Ett handkolorerat foto, på ett okänt par, höll även det på att få följa med hem.
Bara för att det var så välgjort och de så tjusiga.
Det föll dock på att jag inte vet vilka de var.
Kanske var de helt hemska barnmisshandlande fascister.


Detsamma gäller denna lilla gosse. Söt javisst, men vem vet, han kanske var odrägligare än Emil, och en sådan vill man ju inte ens ha som prydnad på väggen. ;-)
Alla ovan vackra konstverk fick alltså vara kvar, men jag hoppas de hittar hem till någon som inte är fullt så misstänksam och cynisk som jag. :-)

Ha en fin helg allihopa.

Idag så öppnar jag köksluckorna i mitt platsbyggda 50-tals kök.

Där inne finns det en hel del fint, som jag samlat på mig under åren som loppisgalning.

För drygt ett år sen fick vi hem ett brev från hyresvärden med rubriken STAMBYTE.
Mitt hjärta började slå dubbla slag och svettpärlor bildades vid hårfästet. Många har ju erfaret att ett stambyte innebär mer än att bara byta rör, att fin kvalitativ köksinredning brutalt rivs ut och ersätts med billig plastklädd plywood.
THANK GOD, hade min annars ganska slarviga hyresvärd bestämt sig för att snåla på krutet och inredningen lämnades orörd.

And I love it, trots skavankerna och tidens spår.
Den vita färgen är gulnad och lite här och där, syns vilka kulörer som var på tapeten i ett kök förr.
Huset är byggt 1953 och det ser ut som originalfärgen på skåpen gick i grönt. Efter det har de definitivt varit röda, innan de till sist blev målade i vitt.


Skabby Chict, javisst!


I glas och muggskåpet samsas svenskt, finskt, engelskt och holländskt. Lite nytt och mycket gammalt!


Glas från oidentifierat glasbruk och Spisa Ribb av Stig Lindberg vilka är mina absoluta favoriter. Om jag någonsin kommer över tekoppar av den serien till ett rimligt pris kommer jag förmodligen trilla ner och dö.


Gefle-koppar och dessertskålar från Eda glasbruk hänger med Holländska Melitta-wannabe´s.
Observera den röda färgen som hyllorna en gång i tiden var målade i.


I porslinsskåpet har jag fler tallrikar än vad som krävs för att utfodra Hammarbys fotbollslag.
Hyllbården är vald av kärlek till denna idrottsklubb, så de är hjärtligt välkomna hit på middag.
Då kan de få välja fritt om de vill äta på Gefles Kryss, Pigg, Ring, Lansett, Smide, Ek, Rondo eller Dorothy. Eller varför inte välja någon av Rörstrands Bimbo, Amanda, Karneval, Agneta, Rolle eller Elvira. Eller kanske avnjuta en smörgås på Stig Lindbergs Siam....


De kan även få varsitt kokt ägg.


En sak som hantverkarna som var här och utförde stambytet frågade, var om jag ville ta ner kryddhyllan.
Tydligen hade många grannar bett om just detta???!!!!
Jag har bara en sak att säga dessa grannar och det är GALNINGAR!


I ett av skåpen är hyllplan och innerväggar obehandlade, och det finns en viss charm med det också, MEN jag ska ta och införskaffa lite hyllpapper, så att Zebra och Siam får lite finare golv i sitt hem.
Jag är lite som skomakarens barn, då jag jobbar på ett företag som faktiskt både säljer och tar fram fina sådana, men ändå står jag här med nakna hyllplan.

Någon av dessa får det nog bli. (pressbild från Koloni Stockholm)


Något som inte är naket det är spishyllan, utan den är vackert klädd i teakfanér.
Även här har jag fått frågan om jag inte vill riva ut och ersätta med något modernare.
Nonsensdumheter, svarade jag på det!
Denna gamling inspirerade Jan som har bloggen form55 att beställa en till sitt kök och det var smickrande, då jag anser att han har både stil och smak som få. Läs HÄR hur han gick till väga.


Jag avslutar köksrundan med en closeup på läckra dryckesbehållare.
Stouten Sweetheart hittade en väninnas man när de var på motorcykelsemester i England, och sa: Den här ska Martina ha! Det är alltså en berest bira, och oöppnat får den fortsätta förgylla min hylla.

Ha en kalasdag. It´s spring in the air!

Det är inte lätt att vara loppis-toka, utan det medför en hel del logistiska problem.

Var ska man göra av de nya grejerna man släpar hem? 

De där "värsta fynden", man inte kan med att lämna till någon bättre behövande, bara för att de har ditt namn skrivet på dem.

Igår hjälpte jag en väninna (Skärvor ger lycka) att sälja på On the Flea, på Kistamässan.
Och att hon sålde! Hon ska nu säga upp jobbet och starta sitt nya liv som loppismiljonär.
Själv åkte jag istället därifrån fattig och fullbelastad. Pendeltåg, med byte till tunnelbana på centralen.
Visst känner man sig som en bag-lady, efter en lyckad loppistur. Galen, smutsig och med papperspåsar fulla av skräp någon annan ratat.
Och väl hemma radar man upp fynden och tänker: Jahaja???!!!
Man ser sig omkring i lägenheten och kan för sitt liv inte komma på VAR de nya grejerna ska stå.



Sedermera har jag alltså idag fått möblera om lite.
Flytta grejer, göra plats för det nya och rata det gamla.
Och resultatet blev så lyckosamt som jag kände att det kunde bli, när jag först urskiljde min pinal, där bland alla andra pinaler på den fullproppade loppisen.



Den nyinköpta jordgloben har nu funnit sig till rätta på drinkvagnen, tillsammans med nya snyggo-sifonen.
Jag hade ett fasligt sjå att välja endast EN av mina andra sifoner, men det slutgiltiga valet föll på den metallfärgade, istället för den snyggare röda. Det blev helt enkelt mer enhetligt, och det är ju så vi stil-proffs jobbar. *host, host* ;-)







Helt plötsligt så fann även tyska klockan, norska Emalox-ljustaken och mormors cigarettetui sin plats.



Eftersom jag nu inte kunde ha kvar min kublampa (det hade blivit lite kaka på kaka) på Stringhyllan ovanför vagnen, så blev det plötsligt yta över till den tyska keramiktavlan jag shoppat på facebook.
Den har ju passande nog ett cocktail-motiv. Dit fick även den finska ishinken i teak flytta.



En inte helt oangenäm syn, om man bortser från lägenhetsunderhållet som värden inte vill bekosta.
Nu ska jag bara hitta en ny plats för det jag fick välja bort....
Eller kanske blir det så hemskt att de blir tvungna att flytta.
Snyft!



Här är en innan bild så att jag kommer ihåg er, röda sifonen och almanackor av plast!
So long!